BLEKINGE/SMÅLANDS DISTRIKTETS VINTERPROMENAD

Första Beardisträffen i det återupplivade Blekingedistriktet.

På vägen till Barbro Paakkinen i Hässeldalen, kör man förbi både Charlotte Lanings (Old Smuggler’s) och Barbara Wrethammars (Kennel Trollflöjten) hus som de bodde i då de bodde här i Blekinge. Det var verkligen nostalgiskt att köra längs med Törnerydsvägen alla gamla minnen från den tiden då vi satt i Barbaras kök bläddrandes i gamla årsböcker och släktforskade på våra hundar samt Barbaras härliga berättelser om de gamla svenska hundarna. På den tiden skrev vi alla stamtavlor för hand på stora A3 ark som köptes från SKK, nåja det var då det, nu är det nya tider, ny teknik, nya kök men samma gamla härliga känsla när en skock Beardisar och dess ägare samlas till träff.

Törnerydsvägen är en av Blekinges Kulturvägar, det finns många minnesmärken och massor av sägner och historier om folket i trakten. Innan man kommer fram till Hässeldalen kör man igenom ”Prästakröken” en nittiograders krök där gamle sockenprästen en natt kom körandes full som en alika, med häst och vagn i rakt ut i skogen.

Vi träffades hos Barbro vid 11-tiden det var härligt att se hundarna otåligt trampande, lyckligt viftande på svansen ”så där som bara beardisar gör” i bilarna innan deras människor hälsat färdigt och samlat ihop alla vantar mössor och koppel så de kunde skutta ut och hälsa på varandra. Promenaden började med hundarna i koppel dels så fick de bekanta sig med varandra i lugn och ro dels så skulle vi gå en bit på bilvägen.

Medelåldern på Beardisarna var ganska hög den äldsta är faktiskt över 14 år inte för att det bekymrade henne eftersom vi var på hennes hemmaplan visade hon villigt vägen. Efter en liten bit vek vi in i på en skogsväg och alla hundar fick springa lösa till sin stora glädje, som vanligt när det handlar om våra älskade Beardisar så hittar de snabbt diken med mysigt smutsigt vatten att bada fötter och mage i.

På språng i Hässeldalen

Vid en gammal husgrund stannade vi och Barbro berättade historien om Silverknallen

Onsdagen den 11 december 1833 kommer en ung man med säck på ryggen vandrande söderut på Hässeldalens utfartsväg mot Törneryd. Han närmar sig den lilla byn ”Hässeldala Port” och beslutar sig för att stanna till vid en liten grå torparstuga, där ”Ola i Porten” bor med sin stora familj. Det var sent på kvällen och knallen bad om att få övernatta. Detta skulle gå bra.

Under kvällen upptäckte den svårt skuldsatte bonden att knallen var en man med mycket pengar. När så nattgästen tidigt på morgonen lämnade bonden för att fortsätta sin vandring söderut, smög bonden efter knallen och upphann honom nedanför en brant backe kallad ”Rumpeli”. Där slog han brutalt ihjäl honom med en stake. Han rånade liket på allt av värde, varefter han grävde ner kroppen strax intill vägen.

I stugorna talades det alltmer om det underliga i att en skuldsatt bonde plötsligt fick det gott ställt samtidigt som en förmögen knalle försvann. Ryktena nådde så småningom lagens väktare, som höll förhör med den misstänkte bonden. Han erkände ganska omgående och visade platsen, där han grävt ner knallen. Gärningsmannen dömdes till döden och avrättades genom halshuggning i Hoby-Mark den 11 september 1834. Denna avrättning var den sista som utfördes på den gamla avrättningsplatsen öster om Hoby.

Promenaden fortsatte och strax gick vi förbi ett sommarställe som bebos av en Bearded Collie hane och hans tyska människor (släktingar till Barbara och Charlotte) Det visade sig att de var hemma och jag kan lova er att husets Beardis höll på att tappa hakan då han såg en massa rasfränder komma på vägen, Han hängde gärna med på resten av promenaden med sin lika häpna matte.

Alla hundar älskar Sara.

Efter någon timme var vi tillbaka i Hässeldala Port och Barbros trädgård, där plockade Sara fram sin hundaktiverings saker och alla hundar samlades runt henne för att få vara med och leka och smaka lite gottis. Det var mysigt att se hur de ansträngde sig och prövade lite olika sätt att göra ”rätt” för att få en smakbit utan att gruffa med varandra alls. Det är en av sakerna jag älskar med Beardisarna, deras sociala sätt och att de väldigt sällan bråkar med främmande hundar. Det är så kul att se Sara jobba med hundarna hon är så naturlig och vovvarna älskar henne verkligen. När alla hundar var nöjda och glada blev vi tvåbeningar bjudna på en fantastiskt god lunch med fika efteråt, Barbro är en hejare på att bjuda på godsaker. Vi hade en trevlig stund med lite härligt skvaller blandat med planer och idéer för kommande Beardisträffar i Blekinge distriktet.

Text & bild: Marlene Lundmark

Det var en del vovvar som kunde hålla sig rena och fina

Tillbaka